måndag 11 maj 2020

Kolla vad jag hittade! En gammal blogg och en grävling!

Men titta här vad jag hittade! Såhär i Corona-tider, så får man ju tid att rota runt och kika i lådor och skåp. Även i datorer och i cyberrymden! Och då hittar jag den här gamla bloggen. Från Skogsbrynet.

Så heter den, och det är giltigt fortfarande. Jag bor fortfarande i mitt lilla hus i kanten av skogen, nära sjön. Och jag har nog fortfarande ett och annat att säga för den som gitter läsa. Jag funderar på att ta upp bloggandet igen. Lite utifrån naturuppleveler och annat som hör ihop med att bo i ett skogsbryn.
Vi får väl se vad det kan leda till. Om nån nu läser... Det känns lite galet faktiskt. Som att ställa sig på ett berg och skrika ut sitt budskap rakt ut i tomma intet, utan att veta om någon hör. Men vad tusan - det är ju många som gör det så en galning till gör väl inte så mycket. Kanske t o m tillför nåt. Förhoppningsvis.

Så, vad ska vi då tänka oss att skriva om såhär i starten på en nygammal blog?

Jo - jag såg en grävling igår. Skulle precis gå och lägga mig (ganska sent faktiskt) och råkade kika ut genom fönstret. Då ser jag den lilla rackaren! Ute på gräset. Ganska bråttom hade han. Det hade ju regnat och jag misstänker att det fanns gott om daggmask att mumsa på. Jag försökte ta ett kort, men det gick inget vidare. Kameran ville liksom inte. Förmodligen missade jag i hastigheten att ställa om till night vision. Men han var där. Alldeles utanför mitt hus. Så rultig och lurvig och grårandig och söt.
Jag gillar grävlingar. Bara dom inte får för sig att flytta in under huset. Men dom får gärna hitta ett gryt i närheten, så att man kan få spana lite på dom då och då.


måndag 22 juni 2015

Med döden i bagaget

Svenskar sitter i skräckfängelser! Stackars dom...
Eller kanske hellre: stackars deras anhöriga.
Aftonbladet har idag en liten artikel i sin PLUS-avdelning om svenskar som hamnat i fängelse utomlands. Och det är inga dåliga fängelser dom hamnat i. Det är riktiga skräckfängelser i t ex Thailand, Malaysia, Filippinerna och Bolivia.
Alla dessa länder är kända för sina fängelser, och att dom inte direkt är några femstjärniga hotell. Nej, där frodas våldet, sjukdomar grasserar och maten knapp och näst intill otjänlig som människoföda.

När jag läser artikeln ser jag att ett litet fåtal sitter fängslade pga politiska "brott". Man har protesterat mot en diktatur, eller sagt något som misshagat regeringen i det aktuella landet. I de fallen kan jag bara fördöma att det finns länder där man kan fängslas, torteras och t o m avrättas för politiska uttalanden, sexuell läggning eller religiös hemvist. Det är inte förenligt med de demokratiska principer jag vuxit upp med. Jag hoppas verkligen att dessa människor friges så snart som möjligt. Och det är egentligen inte om dom som jag tänkte skriva här, utan om dom andra.

Det stora flertalet av dem som sitter i utländska fängelser, gör det nämligen för att de försökt smuggla narkotika. Ja, frågar du dom själva, så är dom naturligtvis helt oskyldiga. Det sitter bara oskyldiga i fängelserna, vet du väl... Och vad vet jag? En eller annan kanske t o m är oskyldig, men det återstår väl då att bevisa.

När man, som jag, på nära håll sett vad droger ställer till med. För dom som använder droger, för deras anhöriga och för deras vänner. Då kan jag inte tänka annat än att det var väl en välsignelse att åtminstone den drogleveransen gick åt fanders. Och att åtminstone den smugglaren hamnade där han / hon hör hemma - i fängelse.

Visst är det synd om deras anhöriga, som får gå här hemma och oroa sig. Jag kan bara föreställa mig den ångest och vånda t ex en förälder måste uppleva inför att ens son eller dotter döms till långa fängelsestraff i någon gudsförgäten håla. Och oron över om ens barn ska överleva eller inte i det helvetet som dessa fängelser utgör måste vara monumental. All min sympati till anhöriga.

Och skam åt dom som åsamkar sina anhöriga den smärtan.

För så tusan att jag kan känna någon sympati eller ens medlidande med dem som med berått mod gett sig i slag med att försöka smuggla droger! Det är ju inte som att smuggla lite sprit på Ålandsfärjan direkt. Det är ju inte ens för personligt bruk smugglandet sker. Nej tanken är ju att sälja varorna, väl hemkommen i Sverige. Och göra grova pengar. På vad?

Jo - Drogsmugglare gör grova pengar på att andra människor (också dom barn till någon) köper dessa droger. Droger som sprids i vårt samhälle. Som sprider för tidig död och förödelse. Som tar livet av unga människor, som borde ha hela livet framför sig. Som orsakar lidande, ångest och oro hos alla dem som finns runt en missbrukare - föräldrar, syskon, vänner. Visste du att på varje missbrukare räknar man med att ungefär 15 personer runtomkring den personen påverkas och faktiskt lider.

Jag kan som sagt inte känna någon som helst sympati för drogsmugglare. Hur hemskt fängelset än är. Enligt min bok så sitter dom precis där dom ska sitta.

torsdag 1 januari 2015

Men är dom på riktigt? Eller?!!

Igår var det nyårsafton. Och 40 asylsökande fann sig bussade till en flyktingförläggning i norra Sverige.
Alldeles för långt från Malmö, i deras smak.

Jag måste säga att där gick väl ändå gränsen. Jag har faktiskt ända sen igår eftermiddag, då jag läste om detta, funderat på om det är nåt sorts aprilskämt. Men så är tydligen inte fallet. Hur jag kom fram till det? Ptja - det är 1 januari...

Självklart ska vi ta vårt ansvar som land i världen. Självklart ska vi hjälpa där hjälp behövs. Vi ska stå upp för demokrati och människovärde. Vi ska skydda och hjälpa dem som har det svårt i världen.
Men jag har länge funderat på hur denna hjälp bäst ska utformas.
Mig förefaller det som att man får mest hjälp för pengarna genom att se till att hjälpen sker på plats. Så nära oroshärden som möjligt. På så sätt kan vi hjälpa flera för samma summa. På så sätt kan vi också hjälpa dem som så att säga ligger allra längst ned i hierarkin - dem som aldrig någonsin skulle ha möjlighet att betala sin väg bort.

Det vi behöver göra är att satsa pengar på humanitär hjälp, hjälp att bygga demokratier på plats, stötta en positiv samhällsutveckling i de länder där krig, diktatur och omänskliga förhållanden råder.

Att skeppa delar av en befolkning över halva jorden, till ett annat land hjälper i det sammanhanget föga.

Ja - invandringsfrågor kan diskuteras länge och utifrån olika vinklar, men det blir ett alltför långt inlägg här och nu. (Min ambition är att skriva hyfsat korta och lättlästa inlägg, så att man orkar ta sig igenom dem och fortfarande minnas början när man kommer till slutet.)

Så - åter till de 40 strandade i Östersund...

Dom har kommit hit. Blivit insläppta, omhändertagna, tagna på allvar (långt ifrån alla asylsökande kommer ens så långt). Migrationsverket har plats på sin förläggning i Östersund, ty de i Malmö är redan fulla. Är våra asylsökande vänner i position att själva diktera villkoren? Nä. Det tycker inte jag.

Söker man hjälp är man tacksam för den hjälp man får. Trivs man inte där man blir placerad, så ser man till att illa kvickt komma så pass på fötter så att man kan ordna eget boende där man önskar. Den möjligheten har man faktiskt som asylsökande i Sverige. Ingen tvingar dem att komma hit och ingen tvingar den som kan ordna för sig själv att stanna i en förläggning där man inte trivs.

Jag är ledsen, men jag förmår inte tycka synd om dom om dom nu måste bo i Östersund. Jag har redan skattevägen hjälpt dem tillräckligt.

Och är det något som dessa 40 individer lyckats med, så är det att få mig och många andra att allvarligt överväga hur Sveriges invandringspolitik ska utformas framöver.

Och gänget i Östersund ska vara glada att dom faktiskt kom så långt.

Och till dig som tycker att det är regeringen och inte jag och mina meningsfränder som utformar svensk invandringspolitik vill jag bara säga att det är du och jag och alla andra medborgare i Sverige som väljer regering.

fredag 21 november 2014

Det är alla andras fel utom mitt!

Nu ska vi se.
En liten flicka blir ihjälmisshandlad av sina skumma släktingar. Oerhört tragiskt. Det borde inte få finnas. Jag saknar faktiskt ord för att beskriva vilken fasa jag känner när jag läser om lilla Yara och hennes öde. Det enda jag kan tänka är att det finns ett bibelord: Det som ni gör mot dessa mina minsta bröder - det gör ni också mot mig.
Att förbryta sig mot värnlösa barn är en förbrytelse mot Gud själv.

Men det var inte det detta inlägg skulle handla om utan förbrytelser i förbrytelsens spår.

Det fanns ju faktiskt människor som såg. Såg Yaras blåmärken, smutsiga kläder, hennes utsatthet.
Det fanns faktiskt människor som larmade.
En polis skickade en anmälan till soc. Anmälan blev liggande på socialtantens bord medans hon var på semester.
En rektor skickade en anmälan till soc. Vad som hände med den är för mig okänt. Iallafall orsakade den inte någon som helst reaktion från socialtjänsten.

När sen tragedin är faktum så ställer sig socialtjänstens företrädare, förvaltningschefen i Karlskrona, upp och anklagar polisen för att ha skickat in anmälan på fel sätt. Och man anklagar rektorn på Yaras skola för att inte ha skickat in en anmälan.

Men hur i herrans namn kan man tro att man ska komma undan med så billiga lögner och anklagelser. Anfall är bästa försvar heter det ju, men i detta fallet tror jag inte det håller.

Både polis och rektor gjorde sitt, precis som dom skulle. Dom följde regelverket. Det var på socialtjänsten en anmälan blev liggande medans ansvarig handläggare var på semester.

Var ligger felet?

I sin iver att vända strålkastarljuset från sina egna tillkortakommanden och sin egen underlåtenhet, går socialtjänsten ut och tar heder och ära av personer som gjort allt vad dom kunnat.
Resultatet är nedslående. En liten flicka är död. Och på sjukhus ligger en familjefar i koma och kommer förmodligen aldrig tillbaka till det liv han och hans familj hade.
I TV sitter Karin Persson, förvaltningschef i Karlskrona och ber om ursäkt. Som om det skulle räcka!

Jag hoppas verkligen att familjen stämmer Karin Persson för förtal, kränkning, ja, kanske t o m inkompetens.
Jag hoppas Karlskrona kommun får ta sitt fulla ansvar nu.

måndag 10 november 2014

Om medmänsklighet

För ett antal år sen gjorde jag nåt väldigt korkat. Jag försökte läsa min morgontidning medans jag gick nerför trapporna till tunnelbaneperrongen.
Det slutade med en rejält stukad for, avslitna ledband och kryckor i en månad. Dessutom så fick jag insikt i det faktum att man faktiskt kan både kräkas och svimma av smärta. Bara den är tillräckligt stark…
Men det var inte det som var det värsta.
Jag minns att min absolut första tanke, när jag landat i en liten hög, med min tidning åt ett håll och portföljen åt ett annat, var att ”Usch så pinsamt, hoppas ingen såg!”

Det kunde jag vara lugn för. Inte en kotte såg. Eller ville se. Det var mitt i morgonrusningen. Mängder av människor passerade, men ingen stannade för att hjälpa mig på fötter. Alla tog en ordentlig sväng runt mig, för att slippa se. Slippa ingripa.

Jag låg där ett tag, helt omtöcknad av smärta. Funderade över mina alternativ. Skulle jag fortsätta ner till tunnelbanan och åka till jobbet i hopp om att foten skulle lugna ner sig under dagen? Eller skulle jag försöka ta mig uppför trappan och linka in på vårdcentralen för nån sorts omplåstring?

Just då kom faktiskt en bekant förbi. Han stannade, reste mig till sittande  och satt med mig en stund där i trappan och sen hjälpte han mig till tunnelbanetåget. Jo, jag valde att hoppas på att foten skulle bli bättre under dagen.
Det blev den inte, men det är en annan historia. 

Nu skulle jag vilja visa dig, käre läsare (om du finns?) en liten filmsnutt. Jag hittade den i Aftonbladet häromdagen. Det handlar om en kille som måhända driver ett skämt för långt. Men vad är det vi ser EGENTLIGEN?

Titta på filmen. (Ja du får ha tålamod med reklamen i början) 


Vad ser du?
Ser du en ung man som svårt skadad eller sjuk kämpar för sitt liv i en t-banevagn?
Ser du någon som hjälper honom?
Tänk om den här killen vore du? Tänk om han vore ditt barn? Skulle du inte önska att människorna omkring visade medkänsla och försökte hjälpa?

Ett zombie-skämt som gått för långt? Eller en plågsam uppvisning av vilka fega kräk vi människor är när det gäller?
Jag menar - om detta hände på t-banan - vad skulle vara mest sannolikt: En zombie som kommit lös, eller en medmänniska som behöver hjälp?


Jag såg den här lilla filmsnutten och det som skulle bli ett skratt fastnade i halsen. Men kanske inte av den anledning man först skulle kunna tro.

onsdag 8 oktober 2014

Livstid ska vara livstid

Jackie Arklöv vill ha obevakade permissioner. Han vill ha ett tidsbestämt straff.
Varför då?
Han ska sitta. På livstid. Det straff han dömdes för.
Varför?
Jo – Det finns en yrkesgrupp som ytterst faktiskt skyddar oss med sina kroppar. Polisen.

Att vara polis är att dagligen konfronteras med misär och elände. 
Det är poliser som får gå in i lägenheter där någon gammal ensam människa legat död i månader. Det är poliserna som får ta hand om uteliggaren som ligger redlöst berusad i din trappuppgång och har både pissat och skitit ner både sig själv och trappan. 
Det är poliser som kör aspackade ungdomar till Maria pol för tillnyktring. 
Det är poliser som varsamt hjälper den gamla senildementa damen in i polisbilen för transport hem till lägenheten hon glömt var den finns.
Det är poliser som håller efter trafiknykterheten, så att vi ska våga oss ut i trafiken. Så att vi ska kunna vara trygga för att inte nån rattfyllerist mejar ner våra barn på väg till skolan.
Det är poliser som ser till att den organiserade brottsligheten får så lite fotfäste i vårt samhälls som bara möjligt är.
Det är poliser som håller ordning på våra gator så att vi alla ska kunna existera jämsides i vårt samhälle.
Det är poliser som ska skydda oss, hjälpa oss och ställa till rätta.

Det var poliser som den där dagen 1999 tog upp jakten på ett rånargäng. För att det var deras jobb. 
Dom litade på att det skulle finnas någon sorts respekt för polisens tjänstetecken; en målad bil och polislegitimation. Dom gjorde sitt jobb – att skydda, hjälpa och ställa till rätta.
Nu blev det inte som någon tänkt sig. Dom blev kallblodigt avrättade av några skoningslösa individer, som såg dom som hinder på vägen mot den rikedom de tillskansat sig genom att råna en bank. Genom att utsätta människor för fara och en skräck som få av oss ens kan fantisera om.
Om inte det skulle rendera livstidsstraff så vet jag inte vad.

Livet är heligt. Mord ska ge livstid. Mord på poliser ska ge livstid – utan nåd.
Det är möjligt att herr Arklöv förändrat sig under de år han suttit inne. Vad jag förstår så har han studerat och utvecklat sina konstnärliga talanger. Kul för honom.
Men vad med de liv som han släckte den där dagen? Endast Gud vet hur mycket de hade kvar att ge av medmänsklighet och kärlek. Till sina familjer och till det samhälle de valt att skydda – med sina kroppar.
Om poliser i tjänst ska kunna lita på att det finns respekt för polisens tjänstetecken, så får dessa mord inte gå ostraffade förbi. Samhället måste reagera med kraft och stå upp för dem som förtjänar det.
Arklöv ska inte ut ur fängelset. Han ska sitta – livet ut. Han lever. Det gör inte de poliser han mördat.

måndag 6 oktober 2014

Att leva som man lär - eller inte

Giftig bottenfärg.
Så det kan gå..

Det är inte ofta man sätter frukostkaffet i halsen. Men idag var det nära. Jag läste i bladet nämligen...


Först vill jag bara säga att Åsa Romson har all min sympati. Åtminstonde då det gäller båtlivet. Jag var själv ägare till en fritidsbåt för ett antal år sen. Vi körde mycket i Östersjön med den. Och jag minns att det där med algpåväxt på skrovet var ett litet helsike. 
Så det är fullt begripligt, tycker jag, att man gärna vill ha en bottenfärg som håller sånt elände borta så mycket som möjligt. Där är vi nog rätt lika till mans - och kvinns - tror jag. Så även Åsa Romson.
Eller var det hennes sambo?
Jag kan väl tänka och tro att sambon kanske blir lite förvånad över att helt plötsligt bli syndabock och få bära hundhuvudet för att ha inte bara köpt in giftig bottenfärg utan även målat Åsa Romsons båt med den.  Fast just det där får dom nog reda ut sins emellan.
Det jag faktiskt blir lite störd över, är hur det är skillnad på skit och pannkaka här i världen.

Miljöpartiet har inte gjort sig kända som ett parti som genom positiva incitament och lättnader försöker styra Sverige mot en miljövänligare tillvaro. Tvärtom så har man varit mycket pigga på att göra det så besvärligt som möjligt för folk att köra bil, värma sina hus, ja t o m hålla sina båtar rena från alger. 
Nu är det ju så att restriktioner, åthutningar och pålagor fungerar väldigt dåligt om man vill nå dit man vill.
Ett tag kanske det funkar, men folk är nu en gång funtade på det viset, att dom vill ha det bekvämt och billigt.
Tänk om man istället för pålagor och trängselskatter infört nolltaxa i Stockholms T-bana? Gissa om många valt ett miljövänligare sätt att ta sig till jobbet! Bara för att ta ett exempel.

Men nu var det giftig bottenfärg vi pratade om. Fast egentligen så är det ju det här med att det är lätt att tala om för andra hur dom ska leva. Mindre lätt, tydligen att själv leva som man lär.

Åsa Romson målar med giftig färg, kör på diesel, och låter gråvattnet från båten gå raka vägen ut i känsliga Östersjön. Det är väl knappast att leva som man lär.
Men hon är kanske nöjd så länge som andra lever som hon lär?



Själv vill hon ju kunna ha en aktiv fritid.