fredag 21 november 2014

Det är alla andras fel utom mitt!

Nu ska vi se.
En liten flicka blir ihjälmisshandlad av sina skumma släktingar. Oerhört tragiskt. Det borde inte få finnas. Jag saknar faktiskt ord för att beskriva vilken fasa jag känner när jag läser om lilla Yara och hennes öde. Det enda jag kan tänka är att det finns ett bibelord: Det som ni gör mot dessa mina minsta bröder - det gör ni också mot mig.
Att förbryta sig mot värnlösa barn är en förbrytelse mot Gud själv.

Men det var inte det detta inlägg skulle handla om utan förbrytelser i förbrytelsens spår.

Det fanns ju faktiskt människor som såg. Såg Yaras blåmärken, smutsiga kläder, hennes utsatthet.
Det fanns faktiskt människor som larmade.
En polis skickade en anmälan till soc. Anmälan blev liggande på socialtantens bord medans hon var på semester.
En rektor skickade en anmälan till soc. Vad som hände med den är för mig okänt. Iallafall orsakade den inte någon som helst reaktion från socialtjänsten.

När sen tragedin är faktum så ställer sig socialtjänstens företrädare, förvaltningschefen i Karlskrona, upp och anklagar polisen för att ha skickat in anmälan på fel sätt. Och man anklagar rektorn på Yaras skola för att inte ha skickat in en anmälan.

Men hur i herrans namn kan man tro att man ska komma undan med så billiga lögner och anklagelser. Anfall är bästa försvar heter det ju, men i detta fallet tror jag inte det håller.

Både polis och rektor gjorde sitt, precis som dom skulle. Dom följde regelverket. Det var på socialtjänsten en anmälan blev liggande medans ansvarig handläggare var på semester.

Var ligger felet?

I sin iver att vända strålkastarljuset från sina egna tillkortakommanden och sin egen underlåtenhet, går socialtjänsten ut och tar heder och ära av personer som gjort allt vad dom kunnat.
Resultatet är nedslående. En liten flicka är död. Och på sjukhus ligger en familjefar i koma och kommer förmodligen aldrig tillbaka till det liv han och hans familj hade.
I TV sitter Karin Persson, förvaltningschef i Karlskrona och ber om ursäkt. Som om det skulle räcka!

Jag hoppas verkligen att familjen stämmer Karin Persson för förtal, kränkning, ja, kanske t o m inkompetens.
Jag hoppas Karlskrona kommun får ta sitt fulla ansvar nu.

måndag 10 november 2014

Om medmänsklighet

För ett antal år sen gjorde jag nåt väldigt korkat. Jag försökte läsa min morgontidning medans jag gick nerför trapporna till tunnelbaneperrongen.
Det slutade med en rejält stukad for, avslitna ledband och kryckor i en månad. Dessutom så fick jag insikt i det faktum att man faktiskt kan både kräkas och svimma av smärta. Bara den är tillräckligt stark…
Men det var inte det som var det värsta.
Jag minns att min absolut första tanke, när jag landat i en liten hög, med min tidning åt ett håll och portföljen åt ett annat, var att ”Usch så pinsamt, hoppas ingen såg!”

Det kunde jag vara lugn för. Inte en kotte såg. Eller ville se. Det var mitt i morgonrusningen. Mängder av människor passerade, men ingen stannade för att hjälpa mig på fötter. Alla tog en ordentlig sväng runt mig, för att slippa se. Slippa ingripa.

Jag låg där ett tag, helt omtöcknad av smärta. Funderade över mina alternativ. Skulle jag fortsätta ner till tunnelbanan och åka till jobbet i hopp om att foten skulle lugna ner sig under dagen? Eller skulle jag försöka ta mig uppför trappan och linka in på vårdcentralen för nån sorts omplåstring?

Just då kom faktiskt en bekant förbi. Han stannade, reste mig till sittande  och satt med mig en stund där i trappan och sen hjälpte han mig till tunnelbanetåget. Jo, jag valde att hoppas på att foten skulle bli bättre under dagen.
Det blev den inte, men det är en annan historia. 

Nu skulle jag vilja visa dig, käre läsare (om du finns?) en liten filmsnutt. Jag hittade den i Aftonbladet häromdagen. Det handlar om en kille som måhända driver ett skämt för långt. Men vad är det vi ser EGENTLIGEN?

Titta på filmen. (Ja du får ha tålamod med reklamen i början) 


Vad ser du?
Ser du en ung man som svårt skadad eller sjuk kämpar för sitt liv i en t-banevagn?
Ser du någon som hjälper honom?
Tänk om den här killen vore du? Tänk om han vore ditt barn? Skulle du inte önska att människorna omkring visade medkänsla och försökte hjälpa?

Ett zombie-skämt som gått för långt? Eller en plågsam uppvisning av vilka fega kräk vi människor är när det gäller?
Jag menar - om detta hände på t-banan - vad skulle vara mest sannolikt: En zombie som kommit lös, eller en medmänniska som behöver hjälp?


Jag såg den här lilla filmsnutten och det som skulle bli ett skratt fastnade i halsen. Men kanske inte av den anledning man först skulle kunna tro.

onsdag 8 oktober 2014

Livstid ska vara livstid

Jackie Arklöv vill ha obevakade permissioner. Han vill ha ett tidsbestämt straff.
Varför då?
Han ska sitta. På livstid. Det straff han dömdes för.
Varför?
Jo – Det finns en yrkesgrupp som ytterst faktiskt skyddar oss med sina kroppar. Polisen.

Att vara polis är att dagligen konfronteras med misär och elände. 
Det är poliser som får gå in i lägenheter där någon gammal ensam människa legat död i månader. Det är poliserna som får ta hand om uteliggaren som ligger redlöst berusad i din trappuppgång och har både pissat och skitit ner både sig själv och trappan. 
Det är poliser som kör aspackade ungdomar till Maria pol för tillnyktring. 
Det är poliser som varsamt hjälper den gamla senildementa damen in i polisbilen för transport hem till lägenheten hon glömt var den finns.
Det är poliser som håller efter trafiknykterheten, så att vi ska våga oss ut i trafiken. Så att vi ska kunna vara trygga för att inte nån rattfyllerist mejar ner våra barn på väg till skolan.
Det är poliser som ser till att den organiserade brottsligheten får så lite fotfäste i vårt samhälls som bara möjligt är.
Det är poliser som håller ordning på våra gator så att vi alla ska kunna existera jämsides i vårt samhälle.
Det är poliser som ska skydda oss, hjälpa oss och ställa till rätta.

Det var poliser som den där dagen 1999 tog upp jakten på ett rånargäng. För att det var deras jobb. 
Dom litade på att det skulle finnas någon sorts respekt för polisens tjänstetecken; en målad bil och polislegitimation. Dom gjorde sitt jobb – att skydda, hjälpa och ställa till rätta.
Nu blev det inte som någon tänkt sig. Dom blev kallblodigt avrättade av några skoningslösa individer, som såg dom som hinder på vägen mot den rikedom de tillskansat sig genom att råna en bank. Genom att utsätta människor för fara och en skräck som få av oss ens kan fantisera om.
Om inte det skulle rendera livstidsstraff så vet jag inte vad.

Livet är heligt. Mord ska ge livstid. Mord på poliser ska ge livstid – utan nåd.
Det är möjligt att herr Arklöv förändrat sig under de år han suttit inne. Vad jag förstår så har han studerat och utvecklat sina konstnärliga talanger. Kul för honom.
Men vad med de liv som han släckte den där dagen? Endast Gud vet hur mycket de hade kvar att ge av medmänsklighet och kärlek. Till sina familjer och till det samhälle de valt att skydda – med sina kroppar.
Om poliser i tjänst ska kunna lita på att det finns respekt för polisens tjänstetecken, så får dessa mord inte gå ostraffade förbi. Samhället måste reagera med kraft och stå upp för dem som förtjänar det.
Arklöv ska inte ut ur fängelset. Han ska sitta – livet ut. Han lever. Det gör inte de poliser han mördat.

måndag 6 oktober 2014

Att leva som man lär - eller inte

Giftig bottenfärg.
Så det kan gå..

Det är inte ofta man sätter frukostkaffet i halsen. Men idag var det nära. Jag läste i bladet nämligen...


Först vill jag bara säga att Åsa Romson har all min sympati. Åtminstonde då det gäller båtlivet. Jag var själv ägare till en fritidsbåt för ett antal år sen. Vi körde mycket i Östersjön med den. Och jag minns att det där med algpåväxt på skrovet var ett litet helsike. 
Så det är fullt begripligt, tycker jag, att man gärna vill ha en bottenfärg som håller sånt elände borta så mycket som möjligt. Där är vi nog rätt lika till mans - och kvinns - tror jag. Så även Åsa Romson.
Eller var det hennes sambo?
Jag kan väl tänka och tro att sambon kanske blir lite förvånad över att helt plötsligt bli syndabock och få bära hundhuvudet för att ha inte bara köpt in giftig bottenfärg utan även målat Åsa Romsons båt med den.  Fast just det där får dom nog reda ut sins emellan.
Det jag faktiskt blir lite störd över, är hur det är skillnad på skit och pannkaka här i världen.

Miljöpartiet har inte gjort sig kända som ett parti som genom positiva incitament och lättnader försöker styra Sverige mot en miljövänligare tillvaro. Tvärtom så har man varit mycket pigga på att göra det så besvärligt som möjligt för folk att köra bil, värma sina hus, ja t o m hålla sina båtar rena från alger. 
Nu är det ju så att restriktioner, åthutningar och pålagor fungerar väldigt dåligt om man vill nå dit man vill.
Ett tag kanske det funkar, men folk är nu en gång funtade på det viset, att dom vill ha det bekvämt och billigt.
Tänk om man istället för pålagor och trängselskatter infört nolltaxa i Stockholms T-bana? Gissa om många valt ett miljövänligare sätt att ta sig till jobbet! Bara för att ta ett exempel.

Men nu var det giftig bottenfärg vi pratade om. Fast egentligen så är det ju det här med att det är lätt att tala om för andra hur dom ska leva. Mindre lätt, tydligen att själv leva som man lär.

Åsa Romson målar med giftig färg, kör på diesel, och låter gråvattnet från båten gå raka vägen ut i känsliga Östersjön. Det är väl knappast att leva som man lär.
Men hon är kanske nöjd så länge som andra lever som hon lär?



Själv vill hon ju kunna ha en aktiv fritid.

söndag 27 juli 2014

Christian Falk är död

Men vilket underbart Sommar program han spelade in. Lyssnade på det idag och blev rörd och berörd.
Han berättar om sin uppväxt och om sitt liv. Ett slags utanförskap. Ett barns kamp i en oförstående och oförmögen vuxenvärld, men också en historia om en obändig vilja och kärlek.

Hans avslutande ord så fulla av kärlek kommer att stanna kvar i mina öron länge. 

tisdag 22 juli 2014

Det blir nog inte Kolahalvön nästa år...

Vi hade planerat en resa till Murmansk. Sen fortsätta söderut till Monchegorsk, Petrozavodsk, Sankt Petersburg, Narva, Tallinn och så hem.
De senaste dagarna så har all lust till den resan försvunnit. Liksom den planerade resan till Ukraina och Gammelsvenskbyn.
Främsta skälet är naturligtvis personlig säkerhet. Men någonstans finns också, djupt där inne, en känsla av att det vore orätt att resa som turist till länder där människoliv betyder så litet.

Och vad jag tycker om det struntar väl högaktningsfullt vederbörande herrar och krigsherrar i. Men inför mig själv så blir det ändå viktigt.

Så det blir ingen resa till Murmansk nästa år.


söndag 11 maj 2014

Rätt låt vann!

Det är lika bra att erkänna det direkt. Jag brukar inte titta på schlagerfestivalen. Hade väl inte tänkt att titta igår kväll heller. Men nu vart det så och jag måste säga att jag är glad att det blev så. För jag fick vara med om nåt stort.
Det var helt underbart att se den ena tolvan efter den andra tilldelas Conchita Wurst. Och när man nu vet att det faktiskt fanns dom som ville stoppa hennes deltagande i schlagerfestivalen, så kan jag bara säga - pilutta dom!
Det spelar faktiskt ingen roll om du är man eller kvinna, eller vilket kön du identifierar dig med. Det allra viktigaste här i världen är vilka vi är - innerst inne.
Det som hände igår visar att mod, kärlek och tolerans finns i världen. Och det går inte att stoppa.

Rätt låt vann!

torsdag 1 maj 2014

Jag är beredd att gå i fängelse för din rätt att uttrycka din åsikt

Läste i tidningen att SF väljer att inte visa SD valreklam på sina biografer. Skälet härtill är att man fått hot mot personalen.
Så trist. Och farligt.
Kanske är det så att SF måste ta sitt ansvar som arbetsgivare och eliminera hoten mot personalen. Kanske.
Kanske vore det bättre om samhället backade upp SF och dess personal, med t ex polisbevakning, så att hoten inte kunde verkställas.
Vi har nu senaste tiden sett flera exempel på hur ickedemokratiskt agerande inte bara tolereras utan också applåderas, bara för att målet för det ickedemokratiska agerandet är Sverigedemokraterna. Vi har sett hur SD hindrats från att framföra sitt budskap vid besök i skolor, på arbetsplatser, och nu då i form av att man stoppar deras valreklam.

Man kan ha vilka åsikter man vill om SD och deras budskap. Men de har en grundlagsskyddad rätt att framföra sitt budskap. 
Om vi kikar lite på andra partier så hittar vi  t ex FI, som tar avstånd från halva mänskligheten (männen).
Vi hittar Vänsterpartiet, som för inte alltför länge sen var intimt lierat med kommunister av gammal fin stalinisttyp. Är det någon som minns vad kommunisterna under Stalins ledning gjorde i Sovjetunionen? 
Den som önskar en liten refresh av den delen av vår historia kan ju läsa här:

levandehistoria.se

Och det är ingen som tycker att dessa partier ska stängas ute från den politiska arenan. Iallafall inte såvärst många.

Jag skrev inledningsvis att det som händer är farligt. Ja, det är mycket farligt. Genom att stänga ute SD från debatten, så skapar man martyrer. Jag skulle inte bli förvånad om SD genom den sista tidens händelser utökat sin väljarkår. Bara för att människor reagerar mot det antidemokratiska i att utestänga ett parti som framför en obekväm åsikt.

Man kan som sagt ha olika åsikter om SD. Och till detta ska jag kanske återkomma framöver. Men det jag vill komma till nu är att idag är det SD som är obekvämt. Vem vet vad som anses obekvämt i morgon. Kanske DU min vän?

Och vart är vi då på väg? 

Att mobba ut, eller försöka tiga ihjäl obekväma åsikter är ingen bra väg. Bättre då att slipa argumenten och ta en debatt. Visa på svagheterna och vinna med sina argument. Fast det vill ju till att man har bra argument då förstås.

Jag kan aldrig acceptera att man med maktmedel försöker tysta sina meningsmotståndare. Jag föddes i ett demokratiskt land med grundlagsskyddad yttrandefrihet och fria val. I ett sådant land vill jag fortsätta leva. Jag vill att mitt land ska fortsätta vara en demokrati och ett föredöme i världen.
Jag vill att våra styrande i regering, riksdag, kommuner och landsting står upp för demokratin och yttrandefriheten. Jag vill att alla politiska partier ska tillåtas framföra sitt budskap. Är det tillräckligt bra så vinner de sympatier. Är budskapet kasst, så röstar vi på någon annan. Simple as that!

Vilka åsikter man än har om SD så måste ändå vår grundlag om yttrandefrihet och demokrati väga tyngre. Och för att göra en travesti på Voltaire: Jag sympatiserar inte med dina åsikter, men jag är beredd att gå i fängelse för din rätt att uttrycka dem.




måndag 28 april 2014

Thank God its Friday…or not.

Nu tror ni kanske att jag kommer fortsätta denna bloggen i samma stil som jag börjat, med att kommentera diskriminering i samhället. Och det kommer jag nog att göra. Kanske. Om mina ögon faller på något som känns angeläget att kommentera.
Alldeles särskilt kommer jag att följa Jimmys kamp. Det ser ut som att det kommer att gå bra. Hoppas jag.

Men jag kommer också att skriva om annat. Om precis vad som faller mig in. Jag är inte så säker på att denna bloggen kommer att ha något annat tema än just det. Jag skriver om det som känns aktuellt för dagen.

Som detta med hamburgare…

Så här var det: Jag och B tog oss en utflykt till Kungsträdgården i söndags. Vi ville kolla in körsbärsblommorna. Det är så otroligt vackert när hela Kungsträdgården är insvept i fluffiga rosa moln av körsbärsblom.
Efter en förmiddags arbete i trädgården (den ska ju ha sitt den med) så tog vi våra cyklar och gav oss iväg. En härlig tur blev det längs Hornsgatan och Skeppsbron fram till Kungsan. Jo - vi stannade faktiskt till vid Loopen och tog ett glas öl respektive rose i solen. Loopen är den där lilla bryggan med palmer på som ligger under Liljeholmsbron ni vet. Väldans mysigt ställe.



Efter att ha styrkt oss med öl, vin och korv bar det av vidare mot Kungsträdgården alltså.
Där flanerade vi omkring och njöt av den fina vårdagen. Nu ska väl sägas att det inte var så särskilt fluffigt rosa uppe i träden. Det mesta hade liksom ramlat ner på marken. Vi var ett par dagar för sena i år, men vad gör väl det. Det var fint i alla fall.






När vi nu gick där och mös, så började våra magar att göra sig påminda. Det är befordrande för aptiten att cykla. Vi tyckte att det skulle nog vara gott med en bit mat. Och när vi såg oss omkring så föll våra ögon på närmaste etablissemang. TGI Friday.



Hade vi vetat det vi nu vet, så kanske vi hade hasat oss över Hamngatan till McDonalds, köpt några burgare och tagit med oss och satt oss på nåt soligt ställe och käkat. Det hade varit fint. Men vi ville kanske ha en öl till burgaren och då verkade just TGI Friday som ett bra val. Eller inte.

Vi noterade att man hade flera lediga bord. Faktiskt minst tio stycken. Bara ute på uteserveringen. Inne i lokalen fanns ännu fler lediga bord. Så vi knallade in på deras uteplats och satte oss vid ett ledigt bord.
Servitris uppenbarar sig.
- Goddag, skulle vi kunna få menyn tack? sa vi.
- Jaha? Ni ska alltså äta? Men vi har kö till borden, så ni får gå och prata med NN i entren först. Säger servitrisen.
Vi såg oss omkring. Man hade alltså ca tio lediga bord som det var kö till. Det gick liksom inte riktigt ihop.
Vi förklarade att något samtal med NN i entren inte var aktuellt, tackade för oss och gick.

Medans vi gick funderade vi lite över hur det kunde komma sig att man har tio lediga bord och ändå en kö. Det finns i min värld bara två, möjligen tre förklaringar.

1 Man väntar stor invasion. T ex en busslast turister från någonstans som tänker äta hamburgare och som behöver tio bord.

2 Man tycker att man ska ha lite kö. För att det på nåt mystiskt sätt höjer etablissemangets attraktionskraft. Den idén verkar ju fungera för flera krogar på Stureplan har jag hört.

3 Man har noll koll, och en väldigt ineffektiv samordning mellan hovmästren i entrén och övrig serveringspersonal.

Vilken av dessa tre förklaringar som gäller är egentligen helt ointressant. Jag hade inte stannat för någon av dom.
Är det nummer 1, så skulle det bli alldeles för stojigt och stimmigt och det skulle ta lååång tid att få beställa käket. Och lika lång tid att få det på bordet.

Är det nummer 2, så rekommenderar jag TGI Fridays ledning att tänka om. Att hålla sig med en kö för att öka attraktionskraften går möjligen hem hos osnutna fjortisar som har ett behov av att känna sig utvalda. Hos mig väcker det bara löje.

Är det nummer 3, så bådar det inte gott. Risken finns att man får vänta för länge och får fel grejor osv.

Nä, det blev inte TGI Friday. Inte denna kvällen. Och förmodligen inte i framtiden heller.

Vi äntrade cyklarna och cyklade vidare, mot Söder. Där hittade vi ett enkelt och okomplicerat ställe på Hornsgatan. Lediga bord, ute i precis lagom med kvällssol. Ingen kö. God mat. Alert servering. Vilket ställe det var? Pizzeria Stora Vikingen / Röde Orm.

Det blev en perfekt avslutning på kvällen och mätta i magen cyklade vi hemåt.




torsdag 17 april 2014

Vad kan få en att starta en blogg?

Ja, säg det. Men en sån här artikel t ex.  Jimmy fick ADHD och förlorade jobbet 

Läste den av en slump idag och där gick hela proppskåpet på en gång. 

När jag hämtat mig så tänkte jag att detta kan icke få passera utan att jag kommenterar.
Så sagt och gjort - det blev en blogg. Har väl länge känt en envis skrivklåda och lust att kommentera saker och ting som händer och sker. Nu blev det av. Alltid något, sa myran som kissade i havet.

Men åter till Jimmy. Han har alltså skött sitt jobb i fem år till full belåtenhet. Han får en diagnos och upplever det som en lättnad. Tycker att ärlig ska man ju vara och informerar sin arbetsgivare. Som halar fram ett Regelverk från Transportstyrelsen. Och ger honom - om inte direkt kicken - så en tjänst som han uppfattar som en ren degradering. 

Så ytterligt klantigt! Av arbetsgivaren.

Det enda raka är att låta Jimmy få jobbet tillbaka. Omgående. Och en ursäkt därtill. Mindre är oacceptabelt.

Låt oss fundera att tag kring Regelverket och den kunskap som finns kring neuropsykiatriska handikapp, dit bl a ADHD räknas. Det är nämligen på det viset att den här typen av handikapp (ja det klassas så) är så väldigt individuella. Det är en glidande skala. Det som en person fixar galant, kan vara knepigt för en annan. Allt handlar om individens möjligheter.

När nu Jimmy under fem års tid fungerat ytterligt väl i sin tjänst som tågvärd så finns det väl all anledning att både tro och förutsätta att han skulle fungera lika väl på sitt jobb i ytterligare fem år, eller ända fram till pension om så vore.

Nu kanske någon menar att det finns ju ett Regelverk som säger att ADHD och andra tillstånd kan utgöra ett hinder för att få inneha en tjänst som tågvärd. Eftersom det jobbet ställer stora krav på att kunna hålla uppmärksamheten på säkerheten.

Fast det är ju bara nästan sant. Denna regel skall vara en hjälp till företagsläkaren, som ska bedöma individen. Just det - individen. I-N-D-I-V-I-D-E-N- Det är nämligen nyckelordet här. Eftersom bl a ADHD tar sig så individuella uttryck.

Varför var det ingen som informerade Jimmy om att han skulle kontakta företagshälsovården och få en individuell bedömning och söka dispens. Enligt Henrik Olars på Transportstyrelsen har rätt många sådana dispenser utfärdats.

Var det bara allmän klantighet? okunskap? eller rädsla för det som är annorlunda?

När ska vi sluta vara rädda för det som är annorlunda? När ska vi se individen och dess styrkor och möjligheter. När ska vi sluta att räddhågset gömma oss bakom Regelverk? 

Förresten - varför skulle just ADHD göra att man automatiskt brister i förmågan att fokusera på säkerheten? 
Hur många av oss som inte har ADHD har någon gång varit tankspridda, trötta, ofokuserade? 
Eller går vi alltid omkring med alla våra sinnen vässade och totalt fokus? Nä - skulle inte tro det. 
Utvakade småbarnsföräldrar, klimakterietanter som sovit illa för att kroppens termostat löper amok, stressade män och kvinnor i karriären som svänger in med sin SUV på två hjul framför dagis och sånär mejar ner en skock småbarn i sin tankspriddhet och iver att komma till jobbet. Eller varför inte ta morsan som skjuter sin barnvagn framför sig rakt ut i den trafikerade gatan utan att se nåt annat än Facebook på sin smartphone. Inte så stort fokus på säkerheten där.

Nu förstår jag att Jimmy får stöd från sitt fack. Och för vad det är värt så har han även mitt totala och helhjärtade stöd.

Driv denna kampen Jimmy! För din egen skull och för alla andra med ADHD. Men också för allas vår skull. För att vi alla ska ses som de individer vi är, med våra egna styrkor och möjligheter. Och för att ingen någonsin ska kunna fegt gömma sig bakom ett Regelverk utan att se människan.