måndag 22 juni 2015

Med döden i bagaget

Svenskar sitter i skräckfängelser! Stackars dom...
Eller kanske hellre: stackars deras anhöriga.
Aftonbladet har idag en liten artikel i sin PLUS-avdelning om svenskar som hamnat i fängelse utomlands. Och det är inga dåliga fängelser dom hamnat i. Det är riktiga skräckfängelser i t ex Thailand, Malaysia, Filippinerna och Bolivia.
Alla dessa länder är kända för sina fängelser, och att dom inte direkt är några femstjärniga hotell. Nej, där frodas våldet, sjukdomar grasserar och maten knapp och näst intill otjänlig som människoföda.

När jag läser artikeln ser jag att ett litet fåtal sitter fängslade pga politiska "brott". Man har protesterat mot en diktatur, eller sagt något som misshagat regeringen i det aktuella landet. I de fallen kan jag bara fördöma att det finns länder där man kan fängslas, torteras och t o m avrättas för politiska uttalanden, sexuell läggning eller religiös hemvist. Det är inte förenligt med de demokratiska principer jag vuxit upp med. Jag hoppas verkligen att dessa människor friges så snart som möjligt. Och det är egentligen inte om dom som jag tänkte skriva här, utan om dom andra.

Det stora flertalet av dem som sitter i utländska fängelser, gör det nämligen för att de försökt smuggla narkotika. Ja, frågar du dom själva, så är dom naturligtvis helt oskyldiga. Det sitter bara oskyldiga i fängelserna, vet du väl... Och vad vet jag? En eller annan kanske t o m är oskyldig, men det återstår väl då att bevisa.

När man, som jag, på nära håll sett vad droger ställer till med. För dom som använder droger, för deras anhöriga och för deras vänner. Då kan jag inte tänka annat än att det var väl en välsignelse att åtminstone den drogleveransen gick åt fanders. Och att åtminstone den smugglaren hamnade där han / hon hör hemma - i fängelse.

Visst är det synd om deras anhöriga, som får gå här hemma och oroa sig. Jag kan bara föreställa mig den ångest och vånda t ex en förälder måste uppleva inför att ens son eller dotter döms till långa fängelsestraff i någon gudsförgäten håla. Och oron över om ens barn ska överleva eller inte i det helvetet som dessa fängelser utgör måste vara monumental. All min sympati till anhöriga.

Och skam åt dom som åsamkar sina anhöriga den smärtan.

För så tusan att jag kan känna någon sympati eller ens medlidande med dem som med berått mod gett sig i slag med att försöka smuggla droger! Det är ju inte som att smuggla lite sprit på Ålandsfärjan direkt. Det är ju inte ens för personligt bruk smugglandet sker. Nej tanken är ju att sälja varorna, väl hemkommen i Sverige. Och göra grova pengar. På vad?

Jo - Drogsmugglare gör grova pengar på att andra människor (också dom barn till någon) köper dessa droger. Droger som sprids i vårt samhälle. Som sprider för tidig död och förödelse. Som tar livet av unga människor, som borde ha hela livet framför sig. Som orsakar lidande, ångest och oro hos alla dem som finns runt en missbrukare - föräldrar, syskon, vänner. Visste du att på varje missbrukare räknar man med att ungefär 15 personer runtomkring den personen påverkas och faktiskt lider.

Jag kan som sagt inte känna någon som helst sympati för drogsmugglare. Hur hemskt fängelset än är. Enligt min bok så sitter dom precis där dom ska sitta.

torsdag 1 januari 2015

Men är dom på riktigt? Eller?!!

Igår var det nyårsafton. Och 40 asylsökande fann sig bussade till en flyktingförläggning i norra Sverige.
Alldeles för långt från Malmö, i deras smak.

Jag måste säga att där gick väl ändå gränsen. Jag har faktiskt ända sen igår eftermiddag, då jag läste om detta, funderat på om det är nåt sorts aprilskämt. Men så är tydligen inte fallet. Hur jag kom fram till det? Ptja - det är 1 januari...

Självklart ska vi ta vårt ansvar som land i världen. Självklart ska vi hjälpa där hjälp behövs. Vi ska stå upp för demokrati och människovärde. Vi ska skydda och hjälpa dem som har det svårt i världen.
Men jag har länge funderat på hur denna hjälp bäst ska utformas.
Mig förefaller det som att man får mest hjälp för pengarna genom att se till att hjälpen sker på plats. Så nära oroshärden som möjligt. På så sätt kan vi hjälpa flera för samma summa. På så sätt kan vi också hjälpa dem som så att säga ligger allra längst ned i hierarkin - dem som aldrig någonsin skulle ha möjlighet att betala sin väg bort.

Det vi behöver göra är att satsa pengar på humanitär hjälp, hjälp att bygga demokratier på plats, stötta en positiv samhällsutveckling i de länder där krig, diktatur och omänskliga förhållanden råder.

Att skeppa delar av en befolkning över halva jorden, till ett annat land hjälper i det sammanhanget föga.

Ja - invandringsfrågor kan diskuteras länge och utifrån olika vinklar, men det blir ett alltför långt inlägg här och nu. (Min ambition är att skriva hyfsat korta och lättlästa inlägg, så att man orkar ta sig igenom dem och fortfarande minnas början när man kommer till slutet.)

Så - åter till de 40 strandade i Östersund...

Dom har kommit hit. Blivit insläppta, omhändertagna, tagna på allvar (långt ifrån alla asylsökande kommer ens så långt). Migrationsverket har plats på sin förläggning i Östersund, ty de i Malmö är redan fulla. Är våra asylsökande vänner i position att själva diktera villkoren? Nä. Det tycker inte jag.

Söker man hjälp är man tacksam för den hjälp man får. Trivs man inte där man blir placerad, så ser man till att illa kvickt komma så pass på fötter så att man kan ordna eget boende där man önskar. Den möjligheten har man faktiskt som asylsökande i Sverige. Ingen tvingar dem att komma hit och ingen tvingar den som kan ordna för sig själv att stanna i en förläggning där man inte trivs.

Jag är ledsen, men jag förmår inte tycka synd om dom om dom nu måste bo i Östersund. Jag har redan skattevägen hjälpt dem tillräckligt.

Och är det något som dessa 40 individer lyckats med, så är det att få mig och många andra att allvarligt överväga hur Sveriges invandringspolitik ska utformas framöver.

Och gänget i Östersund ska vara glada att dom faktiskt kom så långt.

Och till dig som tycker att det är regeringen och inte jag och mina meningsfränder som utformar svensk invandringspolitik vill jag bara säga att det är du och jag och alla andra medborgare i Sverige som väljer regering.