torsdag 1 januari 2015

Men är dom på riktigt? Eller?!!

Igår var det nyårsafton. Och 40 asylsökande fann sig bussade till en flyktingförläggning i norra Sverige.
Alldeles för långt från Malmö, i deras smak.

Jag måste säga att där gick väl ändå gränsen. Jag har faktiskt ända sen igår eftermiddag, då jag läste om detta, funderat på om det är nåt sorts aprilskämt. Men så är tydligen inte fallet. Hur jag kom fram till det? Ptja - det är 1 januari...

Självklart ska vi ta vårt ansvar som land i världen. Självklart ska vi hjälpa där hjälp behövs. Vi ska stå upp för demokrati och människovärde. Vi ska skydda och hjälpa dem som har det svårt i världen.
Men jag har länge funderat på hur denna hjälp bäst ska utformas.
Mig förefaller det som att man får mest hjälp för pengarna genom att se till att hjälpen sker på plats. Så nära oroshärden som möjligt. På så sätt kan vi hjälpa flera för samma summa. På så sätt kan vi också hjälpa dem som så att säga ligger allra längst ned i hierarkin - dem som aldrig någonsin skulle ha möjlighet att betala sin väg bort.

Det vi behöver göra är att satsa pengar på humanitär hjälp, hjälp att bygga demokratier på plats, stötta en positiv samhällsutveckling i de länder där krig, diktatur och omänskliga förhållanden råder.

Att skeppa delar av en befolkning över halva jorden, till ett annat land hjälper i det sammanhanget föga.

Ja - invandringsfrågor kan diskuteras länge och utifrån olika vinklar, men det blir ett alltför långt inlägg här och nu. (Min ambition är att skriva hyfsat korta och lättlästa inlägg, så att man orkar ta sig igenom dem och fortfarande minnas början när man kommer till slutet.)

Så - åter till de 40 strandade i Östersund...

Dom har kommit hit. Blivit insläppta, omhändertagna, tagna på allvar (långt ifrån alla asylsökande kommer ens så långt). Migrationsverket har plats på sin förläggning i Östersund, ty de i Malmö är redan fulla. Är våra asylsökande vänner i position att själva diktera villkoren? Nä. Det tycker inte jag.

Söker man hjälp är man tacksam för den hjälp man får. Trivs man inte där man blir placerad, så ser man till att illa kvickt komma så pass på fötter så att man kan ordna eget boende där man önskar. Den möjligheten har man faktiskt som asylsökande i Sverige. Ingen tvingar dem att komma hit och ingen tvingar den som kan ordna för sig själv att stanna i en förläggning där man inte trivs.

Jag är ledsen, men jag förmår inte tycka synd om dom om dom nu måste bo i Östersund. Jag har redan skattevägen hjälpt dem tillräckligt.

Och är det något som dessa 40 individer lyckats med, så är det att få mig och många andra att allvarligt överväga hur Sveriges invandringspolitik ska utformas framöver.

Och gänget i Östersund ska vara glada att dom faktiskt kom så långt.

Och till dig som tycker att det är regeringen och inte jag och mina meningsfränder som utformar svensk invandringspolitik vill jag bara säga att det är du och jag och alla andra medborgare i Sverige som väljer regering.