måndag 28 april 2014

Thank God its Friday…or not.

Nu tror ni kanske att jag kommer fortsätta denna bloggen i samma stil som jag börjat, med att kommentera diskriminering i samhället. Och det kommer jag nog att göra. Kanske. Om mina ögon faller på något som känns angeläget att kommentera.
Alldeles särskilt kommer jag att följa Jimmys kamp. Det ser ut som att det kommer att gå bra. Hoppas jag.

Men jag kommer också att skriva om annat. Om precis vad som faller mig in. Jag är inte så säker på att denna bloggen kommer att ha något annat tema än just det. Jag skriver om det som känns aktuellt för dagen.

Som detta med hamburgare…

Så här var det: Jag och B tog oss en utflykt till Kungsträdgården i söndags. Vi ville kolla in körsbärsblommorna. Det är så otroligt vackert när hela Kungsträdgården är insvept i fluffiga rosa moln av körsbärsblom.
Efter en förmiddags arbete i trädgården (den ska ju ha sitt den med) så tog vi våra cyklar och gav oss iväg. En härlig tur blev det längs Hornsgatan och Skeppsbron fram till Kungsan. Jo - vi stannade faktiskt till vid Loopen och tog ett glas öl respektive rose i solen. Loopen är den där lilla bryggan med palmer på som ligger under Liljeholmsbron ni vet. Väldans mysigt ställe.



Efter att ha styrkt oss med öl, vin och korv bar det av vidare mot Kungsträdgården alltså.
Där flanerade vi omkring och njöt av den fina vårdagen. Nu ska väl sägas att det inte var så särskilt fluffigt rosa uppe i träden. Det mesta hade liksom ramlat ner på marken. Vi var ett par dagar för sena i år, men vad gör väl det. Det var fint i alla fall.






När vi nu gick där och mös, så började våra magar att göra sig påminda. Det är befordrande för aptiten att cykla. Vi tyckte att det skulle nog vara gott med en bit mat. Och när vi såg oss omkring så föll våra ögon på närmaste etablissemang. TGI Friday.



Hade vi vetat det vi nu vet, så kanske vi hade hasat oss över Hamngatan till McDonalds, köpt några burgare och tagit med oss och satt oss på nåt soligt ställe och käkat. Det hade varit fint. Men vi ville kanske ha en öl till burgaren och då verkade just TGI Friday som ett bra val. Eller inte.

Vi noterade att man hade flera lediga bord. Faktiskt minst tio stycken. Bara ute på uteserveringen. Inne i lokalen fanns ännu fler lediga bord. Så vi knallade in på deras uteplats och satte oss vid ett ledigt bord.
Servitris uppenbarar sig.
- Goddag, skulle vi kunna få menyn tack? sa vi.
- Jaha? Ni ska alltså äta? Men vi har kö till borden, så ni får gå och prata med NN i entren först. Säger servitrisen.
Vi såg oss omkring. Man hade alltså ca tio lediga bord som det var kö till. Det gick liksom inte riktigt ihop.
Vi förklarade att något samtal med NN i entren inte var aktuellt, tackade för oss och gick.

Medans vi gick funderade vi lite över hur det kunde komma sig att man har tio lediga bord och ändå en kö. Det finns i min värld bara två, möjligen tre förklaringar.

1 Man väntar stor invasion. T ex en busslast turister från någonstans som tänker äta hamburgare och som behöver tio bord.

2 Man tycker att man ska ha lite kö. För att det på nåt mystiskt sätt höjer etablissemangets attraktionskraft. Den idén verkar ju fungera för flera krogar på Stureplan har jag hört.

3 Man har noll koll, och en väldigt ineffektiv samordning mellan hovmästren i entrén och övrig serveringspersonal.

Vilken av dessa tre förklaringar som gäller är egentligen helt ointressant. Jag hade inte stannat för någon av dom.
Är det nummer 1, så skulle det bli alldeles för stojigt och stimmigt och det skulle ta lååång tid att få beställa käket. Och lika lång tid att få det på bordet.

Är det nummer 2, så rekommenderar jag TGI Fridays ledning att tänka om. Att hålla sig med en kö för att öka attraktionskraften går möjligen hem hos osnutna fjortisar som har ett behov av att känna sig utvalda. Hos mig väcker det bara löje.

Är det nummer 3, så bådar det inte gott. Risken finns att man får vänta för länge och får fel grejor osv.

Nä, det blev inte TGI Friday. Inte denna kvällen. Och förmodligen inte i framtiden heller.

Vi äntrade cyklarna och cyklade vidare, mot Söder. Där hittade vi ett enkelt och okomplicerat ställe på Hornsgatan. Lediga bord, ute i precis lagom med kvällssol. Ingen kö. God mat. Alert servering. Vilket ställe det var? Pizzeria Stora Vikingen / Röde Orm.

Det blev en perfekt avslutning på kvällen och mätta i magen cyklade vi hemåt.




torsdag 17 april 2014

Vad kan få en att starta en blogg?

Ja, säg det. Men en sån här artikel t ex.  Jimmy fick ADHD och förlorade jobbet 

Läste den av en slump idag och där gick hela proppskåpet på en gång. 

När jag hämtat mig så tänkte jag att detta kan icke få passera utan att jag kommenterar.
Så sagt och gjort - det blev en blogg. Har väl länge känt en envis skrivklåda och lust att kommentera saker och ting som händer och sker. Nu blev det av. Alltid något, sa myran som kissade i havet.

Men åter till Jimmy. Han har alltså skött sitt jobb i fem år till full belåtenhet. Han får en diagnos och upplever det som en lättnad. Tycker att ärlig ska man ju vara och informerar sin arbetsgivare. Som halar fram ett Regelverk från Transportstyrelsen. Och ger honom - om inte direkt kicken - så en tjänst som han uppfattar som en ren degradering. 

Så ytterligt klantigt! Av arbetsgivaren.

Det enda raka är att låta Jimmy få jobbet tillbaka. Omgående. Och en ursäkt därtill. Mindre är oacceptabelt.

Låt oss fundera att tag kring Regelverket och den kunskap som finns kring neuropsykiatriska handikapp, dit bl a ADHD räknas. Det är nämligen på det viset att den här typen av handikapp (ja det klassas så) är så väldigt individuella. Det är en glidande skala. Det som en person fixar galant, kan vara knepigt för en annan. Allt handlar om individens möjligheter.

När nu Jimmy under fem års tid fungerat ytterligt väl i sin tjänst som tågvärd så finns det väl all anledning att både tro och förutsätta att han skulle fungera lika väl på sitt jobb i ytterligare fem år, eller ända fram till pension om så vore.

Nu kanske någon menar att det finns ju ett Regelverk som säger att ADHD och andra tillstånd kan utgöra ett hinder för att få inneha en tjänst som tågvärd. Eftersom det jobbet ställer stora krav på att kunna hålla uppmärksamheten på säkerheten.

Fast det är ju bara nästan sant. Denna regel skall vara en hjälp till företagsläkaren, som ska bedöma individen. Just det - individen. I-N-D-I-V-I-D-E-N- Det är nämligen nyckelordet här. Eftersom bl a ADHD tar sig så individuella uttryck.

Varför var det ingen som informerade Jimmy om att han skulle kontakta företagshälsovården och få en individuell bedömning och söka dispens. Enligt Henrik Olars på Transportstyrelsen har rätt många sådana dispenser utfärdats.

Var det bara allmän klantighet? okunskap? eller rädsla för det som är annorlunda?

När ska vi sluta vara rädda för det som är annorlunda? När ska vi se individen och dess styrkor och möjligheter. När ska vi sluta att räddhågset gömma oss bakom Regelverk? 

Förresten - varför skulle just ADHD göra att man automatiskt brister i förmågan att fokusera på säkerheten? 
Hur många av oss som inte har ADHD har någon gång varit tankspridda, trötta, ofokuserade? 
Eller går vi alltid omkring med alla våra sinnen vässade och totalt fokus? Nä - skulle inte tro det. 
Utvakade småbarnsföräldrar, klimakterietanter som sovit illa för att kroppens termostat löper amok, stressade män och kvinnor i karriären som svänger in med sin SUV på två hjul framför dagis och sånär mejar ner en skock småbarn i sin tankspriddhet och iver att komma till jobbet. Eller varför inte ta morsan som skjuter sin barnvagn framför sig rakt ut i den trafikerade gatan utan att se nåt annat än Facebook på sin smartphone. Inte så stort fokus på säkerheten där.

Nu förstår jag att Jimmy får stöd från sitt fack. Och för vad det är värt så har han även mitt totala och helhjärtade stöd.

Driv denna kampen Jimmy! För din egen skull och för alla andra med ADHD. Men också för allas vår skull. För att vi alla ska ses som de individer vi är, med våra egna styrkor och möjligheter. Och för att ingen någonsin ska kunna fegt gömma sig bakom ett Regelverk utan att se människan.